Projektidén tar avstamp i det byggnadshistoriska begreppet Spolia (latin), som betecknar byggnadsdelar eller byggnadsmaterial som tas från äldre byggnader och återanvänds till konstruktiva eller dekorativa element i nybyggnation. Ett utbrett fenomen i den antika världen som inte bara var klokt rent resursmässigt, utan även gav byggnaderna ett eget estetiskt språk, där platsen kunde fortsätta uttrycka sin historiska botten.
Kommunhusets nya tillbyggnad bevarar spår av platsens historia. Den befintliga folkskolebyggnadens grundläggning samt delar av de murade väggarna står kvar och får nytt liv i en ny kontext. Det innebär både en besparing av resurser och ekonomiska medel men skapar framförallt karaktär och bygger historia. Tegel från folkskolebyggnaden återbrukas till fasadpelare runt byggnaden. Taket beläggs med vildgräs, indelad i sektioner av återbrukade tegelpannor som fördröjer vatten och bildar habitat.
Den u-formade volymen i två plan samspelar med det befintliga kommunhusets skala och rytm. En rationell och finstämd byggnadskropp samlar sig kring den gamla folkskolans tidigare läge, där vissa delar återanvänds och bevaras. Byggnaden kröns av samlingssalens topp och sammanlänkas varsamt till kommunhuset av en lägre volym.
